|
|
|
|
|
Kyrkomötet
Tillsyns- och uppdragsutskottets betänkande
2006:2
|
|
|
|
Stiftens och biskoparnas ansvar för vigningstjänsterna
|
|
|
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas motion 2006:4 där det förslås att Kyrkostyrelsen skall få i uppdrag att se över möjligheterna att förstärka tillsynen så att vigningstjänsterna kan vara skyddade genom karaktären av sina specifika uppdrag. Utskottet konstaterar att det genom den s.k. befogenhetsprövningen finns en särskild tillsyn som syftar till att säkerställa vigningstjänstens självständighet i de särskilda uppdrag som ges av kyrkan vid vigningen av präster och diakoner. Någon annan särbehandling av dem som har uppdrag inom kyrkans vigningstjänst bör enligt utskottets mening inte ske. Utskottet föreslår att Kyrkomötet avslår motionen. Läronämnden har yttrat sig. En reservation har avgivits.
Utskottets förslag till kyrkomötesbeslut
Kyrkomötet beslutar att avslå motion 2006:4.
Redogörelse för ärendet
Motionen
Motion 2006:4 av Karl-Gunnar Svensson, Stiftens och biskoparnas ansvar för vigningstjänsterna
Kyrkomötet beslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att se över möjligheterna till att förstärka tillsynen så att vigningstjänsterna kan vara skyddade genom karaktären av sina specifika uppdrag.
Läronämnden
Läronämnden har yttrat sig över motion 4. Yttrandet Ln 2006:2y är fogat till betänkandet som bilaga 1.
Utskottet
Bakgrund
Frågor om prästernas anställning hörde till de mest omdiskuterade i samband med kyrkoordningens tillkomst. Frågor om vem som faktiskt var arbetsgivare för församlingsprästerna hade varit föremål för diskussion. I Svenska kyrkans centralstyrelses skrivelse med förslag till kyrkoordning, CsSkr 1999:3, behandlades prästanställningen i ett särskilt avsnitt. Där redovisades att regeringen i propositionen 1998/99:38 med förslag bl.a. till lag om Svenska kyrkans personal vid relationsändringen konstaterade att ”med utgångspunkt från regleringen i kyrkolagen talar dock övervägande skäl för att staten endast agerar som ställföreträdare för den egentlige arbetsgivaren, kyrkokommunen”. Centralstyrelsen angav att man inte ifrågasatte riktigheten av denna tolkning. Den övergångslagstiftning som reglerade bl.a. hur rättigheter och skyldigheter för arbetsgivare och anställda fördes över från Svenska kyrkan i dess tidigare offentligrättsliga gestalt till det nuvarande trossamfundet med dess församlingar och samfälligheter, byggde på att församlingsprästerna redan tidigare var anställda på den lokala nivån. Beträffande diakoner och andra grupper av anställda i församlingar och samfälligheter har det aldrig ifrågasatts att det var församlingarna och samfälligheterna som var arbetsgivare även före relationsändringen.
Det som gällde särskilt för präster var att domkapitlet som statlig myndighet fullgjorde ett antal arbetsgivarfunktioner. Detta berodde på att staten enligt lag, som det sägs i det tidigare återgivna citatet, agerade ställföreträdare för de egentliga arbetsgivarna. I kyrkolagen (1992:300) fanns föreskrifter om prästtjänster och i begränsad utsträckning om kyrkomusiker men inte beträffande några andra befattningar. Det var också staten som företrädde de kyrkliga kommunerna som arbetsgivare vid förhandlingar med de fackliga organisationerna om anställningsvillkoren för präster.
Andra kyrkolagsutskottet konstaterade i sitt betänkande 1999:1 Kyrkoordning för Svenska kyrkan att den gamla principen om föreningen av folkligt förankrad självstyrelse och prästerlig ämbetsförvaltning hade varit nära sammankopplad med den offentligrättsliga regleringen av kyrkans organisation.
Kyrkomötet, Centralstyrelsen, biskoparna, domkapitlen, kyrkoherdarna och övriga präster har hört till den statligt reglerade delen av Svenska kyrkan medan de demokratiska organen i församlingar och kyrkliga samfälligheter på lokal- och stiftsnivå hört till den kyrkokommunala delen. Ordervägen i kyrkan har gått genom den statliga delen. Ett exempel på detta är att gudstjänstlivet lokalt har reglerats genom av domkapitlet fastställda tjänstgöringsföreskrifter för präster. Endast i mycket begränsad mening har biskoparnas och domkapitlens tillsynsansvar kommit att gälla annat än den statliga linjen i kyrkan. I 1992 års kyrkolag finns ett par bestämmelser som visar på en mer heltäckande roll. I praktiken har den rättsliga uppbyggnaden gett mycket begränsade möjligheter för biskopar och domkapitel att agera i denna roll. Visitationsinstrumentet har varit det tydligaste uttrycket för ett samlat ansvar. Det som här sagts gäller den del av tillsynen som handlar om kontroll och möjligheten att ingripa. Däremot har det funnits goda möjligheter att fullgöra tillsynsuppgiften i form av dialog, råd, stöd, hjälp och uppmuntran.
När prästanställningen behandlades i kyrkoordningsskrivelsen till 1999 års kyrkomöte var en utgångspunkt ett yttrande från Läronämnden (Ln 1995:8) vilket 1995 års kyrkomöte hade anslutit sig till. I yttrandet underströks att biskop och domkapitel måste ha ”reella möjligheter att utöva tillsyn och vidta disciplinära åtgärder där innehavare av kyrkans ämbete handlat på sådant sätt att vår kyrkas identitet kan påverkas eller ifrågasättas. Om det inte är någon skillnad i den rättsliga praktiken mellan att ha avgivit vigningslöften och inte ha gjort det, ifrågasätts hela den nuvarande vigningsordningen”. I kyrkoordningsskrivelsen konstaterade Centralstyrelsen vidare att eftersom domkapitlet skulle ha tillsyn över efterlevnaden av avgivna vigningslöften kunde domkapitlet inte tilldelas några egentliga arbetsgivarfunktioner.
Enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, MBL, (62 §), får nämligen en arbetsgivare vidta disciplinåtgärd – t.ex. löneavdrag, suspension utan lön, varning i bestraffningssyfte och även omplacering i bestraffningssyfte – endast om det finns särskilt stöd för detta i författning eller i kollektivavtal. I dag finns som nyss nämnts sådant stöd i första hand i kyrkolagen. Efter relationsändringen torde inte finnas förutsättningar för något lagstöd. Möjligheter att söka bevara nuvarande ordning med stöd av kollektivavtal finns visserligen teoretiskt men utgör enligt vår mening ingen tillfredsställande lösning, särskilt inte för en episkopal kyrka där det måste vara konstitutionellt att tillsynen kan ske genom biskopens och domkapitlets försorg. Kyrkoordningen måste också specificera det som i lagen om Svenska kyrkan lagts fast om den s.k. dubbla ansvarslinjen och om stiftets grundläggande uppgift. Vidare talar demokratiska skäl för att ordningen för tillsyn över hur prästerna utövar sina uppdrag beslutas av Kyrkomötet. Kollektivavtal utgör också en bräcklig grund då de ju kan sägas upp.
I kyrkordningsskrivelsen konstaterade Centralstyrelsen att det vid en lokal anställning av församlingsprästerna följer av arbetsrättsliga regler att beslut om uppsägning, avsked, disciplinära åtgärder och omplacering fattas av den lokala arbetsgivaren, alltså församlingen eller samfälligheten. I åtskilliga remissyttranden över utredningsförslaget till kyrkoordning hade påtalats behovet av inflytande för domkapitlet inför beslut om uppsägning eller disciplinär åtgärd. Man menade att det inte kunde uteslutas att en uppsägning sker av anledning som egentligen är att hänföra till lära och utövandet av kyrkans vigningstjänst men som uttrycks som samarbetssvårigheter eller andra personliga skäl. Centralstyrelsen angav att den hade tagit intryck av kritiken. Därför föreslogs en ny bestämmelse om att den lokala arbetsgivaren respektive stiftsstyrelsen får besluta om uppsägning, avskedande eller omplacering av en präst eller disciplinär åtgärd mot en präst endast om domkapitlet, som en del av sin tillsyn, prövat att beslutet inte skulle strida mot kyrkoordningens regler om tillsyn från domkapitel och biskop vad gäller lära, utövande av kyrkans vigningstjänst och efterlevnad av vigningslöften. Centralstyrelsen menade att det skulle kunna skapa oklarhet i frågan om vem som är arbetsgivare för det fall domkapitlet skulle ges ett mer långtgående inflytande.
Kyrkomötet anslöt sig till de överväganden som Centralstyrelsen gjort. I kyrkoordningen togs därför in bestämmelser om s.k. befogenhetsprövning. Vad gäller uppdraget som präst finns dessa bestämmelser i 31 kap. 14 §.
Genom kyrkoordningen infördes också en kyrkorättslig reglering av uppdraget som diakon. Eftersom det tidigare inte fanns någon rättslig reglering som särskilt avsåg diakonerna var utgångspunkterna för diskussionerna i det fallet andra än beträffande prästanställningen. De gällde frågan om det över huvud taget skulle finnas en reglering av uppdraget som diakon som en del av kyrkans vigningstjänst. De bestämmelser om uppdraget som diakon som togs in i kyrkoordningen innebär att det finns motsvarande bestämmelser som för uppdraget som präst.
Överväganden
Det som blev det slutliga resultatet av de omfattande diskussionerna om prästanställningen i samband med kyrkoordningens tillkomst syftade till att få en tydlig ansvarsfördelning. En stiftsanställning av diakoner eller att stiftet på annat sätt skulle fullgöra vissa arbetsgivar-funktioner avseende diakoner diskuterades knappast.
Ett helt och odelat arbetsgivarskap hos församlingar och samfälligheter ger de bästa förutsättningarna för en samlad arbetsgivarpolicy gentemot alla anställda på en och samma arbetsplats. Ansvarsfördelningen mellan församlingar/samfälligheter och stift blir tydligare när arbetsgivar– och tillsynsfunktionerna hålls isär.
För församlingar och samfälligheter som arbetsgivare gäller samma arbetsrättsliga regelsystem som för arbetsgivare i det svenska samhället i övrigt. Annorlunda uttryckt gäller samma rättigheter och skyldigheter för kyrkligt anställda som för andra arbetstagare. Detta innebär bl.a. det inte går att säga upp en anställd utan att det finns sakliga skäl såvida en arbetsgivare inte är beredd dra på sig betydande kostnader. Vi ser inga skäl för en särbehandling av dem som har uppdrag inom kyrkans vigningstjänst. Som Läronämnden noterat finns i kyrkoordningen bestämmelser om det som kallas befogenhetsprövning. Den prövningen syftar till att en församling eller samfällighet som arbetsgivare inte skall kunna vidta disciplinära åtgärder gentemot den som har ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst på grundval av sådana förhållanden som hör till domkapitlets och biskopens tillsyn. Befogenhetsprövningens syfte är inte att vissa anställda skall särbehandlas men att hävda vigningstjänstens självständighet i de särskilda uppdrag som ges av kyrkan vid vigningen av präster och diakoner. På detta sätt finns en särskild tillsyn av församlingar och samfälligheter motiverad av vigningstjänsternas särskilda ställning.
I motionen sägs att den som är vigd till präst eller diakon inte skall kunna ställas utan tjänst. Kallelsen till tjänst består alltid även om det kan uppstå situationer där man inte har någon anställning. Guds kallelse till tjänst är inte begränsad till dem som har ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst. Människor kallas till många olika uppdrag och tjänster. Någon särskild anställningsgaranti för dem som är kallade till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst bör enligt vår mening inte införas. Motionen bör därför avslås.
Uppsala den 28 september 2006
På Tillsyns- och uppdragsutskottets vägnar
Erna Arhag
Närvarande: Erna Arhag, ordförande, Margareta Carlenius, Göte Karlsson, Birgitta Halvarsson, Sigvard Raask, Solveig Ininbergs, Jan-Olof Grönlund, Gunnel Wingård Mellqvist, Sten Elmberg, Inger Lif, Lennart Kjellin, Hans-Olof Andrén, Torbjörn Bolander, Febe Björklund och Åke Blomqvist
Biskoparna Hans-Erik Nordin och Christina Odenberg har deltagit i utskottets över-läggningar.
Reservation av Febe Björklund
I utskottets betänkande sägs att efter omfattande diskussioner i samband med kyrko-ordningens tillkomst gavs ett tydligt arbetsgivaransvar till församlingar och samfälligheter. Samtidigt påpekar utskottet vikten av att också fortsättningsvis skilja mellan arbetsgivar- och tillsynsfunktionerna.
I denna åtskillnad finns problem som idag för många av ämbetsbärarna i Svenska kyrkan leder till stora svårigheter. Biskoparna som har tillsynsansvaret tillsammans med domkapitlet har inga speciella verktyg att kunna hantera problem för ämbetsbärare i olika församlingar och samfälligheter. Samtidigt som församlingar och samhälligheter kan ha problem att komma till rätta med problem som berör ämbetsbärare i den egna församlingen eller samfälligheten.
Utskottet påpekar att det inte finns skäl för särbehandling av dem som har uppdrag inom kyrkans vigningstjänst, samtidigt som det faktiskt redan finns en slags särbehandling genom tillsynsansvaret.
Det som motionen vill visa på är inte en större särbehandling för att förstärka ämbets-bärarna, inte heller att på något sätt ändra eller ta bort arbetsgivaransvaret för församlingar och samfälligheter.
Motionen tar upp frågan om det finns möjligheter att ge verktyg till biskopar och domkapitel vad gäller tillsynsansvaret. Inte att införa, utan att se över möjligheterna att förstärka tillsynen för att hjälpa ämbetsbärare och församlingar- och samfälligheter. Det är en bekymmersam väg när allt fler resultat blir att man köper ut, ofta till stora kostnader för församlingar och samfälligheter.
Det kanske inte är möjligt att hitta sådana tillsynsverktyg utan att ändra gällande regelverk för arbetsgivarfunktionen, men motionen handlar inte om det utan om att se över möjligheterna.
Situationen behöver förbättras eftersom problemet med alltfler utbrända präster och diakoner ökar vilket i sin tur ger trötta församlingar.
Bilaga 1
|
|
|
|
Kyrkomötet
Läronämndens yttrande
2006:2y
|
|
|
|
Stiftens och biskoparnas ansvar för vigningstjänsterna
|
|
|
Läronämnden har getts tillfälle att yttra sig över motionen 2006:4.
Från läromässig synpunkt finns inte något som hindrar att tillsyn och arbetsgivaransvar är åtskilda, såsom är fallet i nuvarande ordning.
Biskopen har ett pastoralt ansvar för dem som finns i vigningstjänsten, oavsett deras anställningsförhållanden. Beslut om uppsägning, avskedande eller omplacering av en präst eller diakon får fattas endast om domkapitlet har prövat att beslutet inte skulle strida mot kyrkoordningens regler om tillsyn från biskop och domkapitel vad gäller lära, utövande respektive förvaltning av vigningstjänsten och efterlevnad av vigningslöften. (Kyrkoordningen 31 kap. 14 § resp. 32 kap 14 §).
Från läromässig synpunkt finns inte anledning att hävda en generell anställningstrygghet för just präster och diakoner.
Uppsala den 23 augusti 2006
På Läronämndens vägnar
Claes-Bertil Ytterberg
Närvarande: Biskop Claes-Bertil Ytterberg, ordförande, biskop Ragnar Persenius, biskop Martin Lind, biskop Erik Aurelius, biskop Anders Wejryd, biskop Christina Odenberg, biskop Carl Axel Aurelius, biskop Esbjörn Hagberg, biskop Tony Guldbrandzén, biskop Hans Stiglund*, biskop Lennart Koskinen, biskop Caroline Krook, Edgar Almén, Astrid Andersson Wretmark, Curt Forsbring, Cristina Grenholm, Fredrik Lindström och Jesper Svartvik.
* Ej närvarande vid betänkandets slutjustering   
|
